Det här tipset låter nästan för enkelt. Men i praktiken är det svårare än du tror.
Som ledare förväntas vi bidra med svar, riktning och beslut. Det gör att vi ofta går in i samtal med fokus på att lösa. Inte av för att vi tror att vi vet bäst eller är självcentrerade, utan för att vi vill leverera.
Men när vi pratar missar vi allt som inte sägs, och mycket av det som sägs icke-verbalt.
Om vi istället släpper behovet av att svara direkt inte bara väntar på vår tur att prata, utan faktiskt lyssnar och försöker förstå, när vi ställer följdfrågor, och inte minst när vi låter tystnaden få finnas en stund, då uppstår en helt annan typ av samtal. Då får vi ofta höra mer än det som sägs först.
Det skapar ofta bättre förståelse, bättre beslut, och inte minst ett större engagemang hos den vi pratar med.
Jag har själv fått påminna mig om det här många gånger. När jag utbildade mig till coach var det här den sak jag lade mest tid på. Att träna mig själv i att hålla tillbaka min första impuls att leverera en lösning, och istället stanna kvar i nyfikenheten.
För ofta finns det mer där än det som sägs direkt.
Handen på hjärtat, pratar du mest eller lyssnar du mest?
Lämna ett svar