Många ledare jag möter är betydligt hårdare mot sig själva än vad de någonsin skulle vara mot någon annan.
Vi ställer ofta höga krav på oss själva. Ibland väldigt höga.
Misstag ältas. Det som inte blev perfekt får oproportionerligt mycket fokus. Förväntningarna på den egna utvecklingen är ofta orealistiska.
Det här blir extra tydligt i ledarutveckling. ”Det har gått tre veckor sedan jag lärde mig hur man ger bra feedback, men jag gör det fortfarande inte på rätt sätt. Det funkar inte!”
Men skulle vi resonera så här i andra sammanhang? ”Jag har löptränat i fyra veckor men kan fortfarande inte springa ett marathon. Jag ger upp!”
Förmodligen inte.
Problemet är inte ambitionen. Problemet är förväntningarna. När de blir orimliga blir vi också hårdare mot oss själva. Och då blir det svårare att lära av det som faktiskt händer.
Misslyckanden är inte motsatsen till utveckling. De är en förutsättning för den. Vi kan inte lära oss cykla utan att ramla av några gånger.
När något inte går som planerat, ställ dig dessa frågor istället för att älta:
• Var mina förväntningar rimliga?
• Vad kan jag lära mig av det som hände?
• Hur går jag vidare?
Att vara snäll mot sig själv handlar inte om att sänka ambitionen. Det handlar om att ge sig själv bättre förutsättningar att faktiskt nå den.
För i längden är det svårt att utvecklas om vi konstant driver oss själva med självkritik.
Lämna ett svar