Jag minns en utbildning i coachande förhållningssätt för en grupp HR-personer uppe i Luleå för några år sedan. Mitt under en övning utbrister en av deltagarna, med förvåning i rösten: “Men… att vara coachande handlar ju inte alls om att gå runt och vara snäll hela tiden!”
Precis.
Att agera coachande har väldigt lite med “snällhet” att göra.
Faktum är att ett coachande förhållningssätt ofta kräver mod. Ibland innebär det att man är både envis, obekväm och riktigt jobbig.
Att vara coachande handlar inte om att stryka medhårs.
Det handlar om att våga ställa de där raka, utmanande frågorna som hjälper den andra personen att tänka ett steg längre.
Det handlar om att hålla kvar i tystnaden tills den andra får tid att hitta sitt eget svar, även när du själv skulle kunna “rädda” samtalet med en snabb lösning.
Och det handlar om att se potentialen i någon och vägra ge upp, även när de själva tvekar.
Det är just därför ett coachande förhållningssätt kan vara så kraftfullt – som chef, som kollega eller som vän.
För när vi vågar vara lite “jobbiga” öppnar vi dörren för verklig utveckling.
Så nästa gång du hör ordet coachande, tänk inte “snäll”. Tänk nyfiken, modig och envis. Det är där de stora stegen börjar.
Lämna ett svar