Kategori: Reflektion

Jag hade ett samtal med en vän häromveckan. Som ofta kom vi in på försäljning, företagande och ledarskap – men den här gången fastnade en tanke lite extra.

Förra veckan såg jag Återvändarna på SVT Play. Och tanken kom tillbaka.
Den hade med tid att göra. Och med perspektiv.

Vi bor idag på min sambos släktgård. Den har funnits i hennes släkt åtminstone sedan 1605, troligen längre än så. Vi flyttade hit från ett radhus utanför Stockholm, byggt på 90-talet. Ett hus som aldrig haft någon historia i en familj, bara haft ägare.

Ungefär ett år efter flytten hit hände något märkligt. Jag började känna mig… mindre. Inte oviktig, men som att jag inte längre stod i centrum. Som att jag inte längre var huvudpersonen i berättelsen.

I stället började jag se mig själv som en länk i en kedja. En lång kedja, som sträcker sig bakåt i tiden och kanske, med lite tur, framåt också. En känsla av att både vara nästan obetydlig i det stora, och samtidigt avgörande just här och nu. Det jag gör i min del av kedjan avgör om den fortsätter. Eller bryts.

Min svärfar, som bodde här före oss, brukade tala om skogen. När han planterade ett träd visste han att det inte var för honom. Det var inte ens för hans barn. Det var för hans barnbarn.

Det är något så otroligt vackert i det. Att se sitt arbete inte som något man gör för sin egen skull, utan som en del i ett större ansvar. En förvaltarroll. Att man inte bara bygger för sig själv – utan för nästa generation.

Och så ställer jag mig frågan: Hur skulle vår värld se ut om fler av oss tänkte så?

Om fler företag, organisationer och politiska beslut togs med ett perspektiv på 50, 60 eller 100 år? Hur skulle våra samtal låta då? Vad skulle vi sluta göra? Vad skulle vi börja göra?

Och hur skulle jag leva mitt liv – om jag alltid hade med mig i tanken att det jag gör nu påverkar dem som kommer efter mig?

Jag har inte svaren, men det är en tanke som biter sig fast. Det är en tanke som kittlar något i mig.
❓ Hur skulle du jobba och vad skulle du göra annorlunda om du arbetade med perspektivet 60-80 år?

Har du tänkt på hur lätt det är att skjuta upp det som faktiskt betyder mest?
Inte för att vi inte vill göra det – utan för att det känns för viktigt för att göras halvdant.
Vi säger saker som:
”Jag vill göra det när jag kan göra det ordentligt.”
”Jag väntar tills jag har mer tid.”
”Det är för viktigt för att hafsas ihop.”
Det låter klokt. Men ibland blir det en fälla. För om vi väntar på den perfekta stunden, det perfekta läget, den perfekta versionen – då händer det kanske aldrig.
Jag har mött många deltagare som vill skapa tryggare team, bli tydligare i sitt ledarskap, börja hålla svåra samtal, utveckla sitt sätt att kommunicera. Det som ofta står i vägen är inte ovilja – utan en inre bild av hur bra det borde bli.
Här är en annan tanke: Om något är viktigt, då är det värt att göra – även om det blir lite stapplande i början.
När vi börjar stapplande, så kommer vi också att misslyckas ibland. Det är inte ett tecken på att vi är fel ute – tvärtom. Det är ett naturligt steg på vägen till att lyckas. Det viktiga är att vi kan vara förlåtande mot oss själva. Se det vi gjorde, lära oss något, och fortsätta. Det är så utveckling ser ut – i verkligheten.
Att säga ”jag vet inte exakt hur jag ska göra, men jag börjar ändå.” Att hålla det där samtalet även om det inte blir perfekt. Att testa en ny vana, trots att du vet att du kanske kommer misslyckas ibland.
Det är så förändring börjar. Inte med perfektion. Utan med närvaro, mod och lite skakiga steg i rätt riktning.

💬 Vad skjuter du själv upp just nu – för att du vill göra det riktigt bra?

▶️ Behöver du hjälp att komma igång? Coaching är en bra metod för att skapa handling. Hör gärna av dig om du vill veta mer!